Malin

I dag har man hunnit med mycket. Bara man kliver upp på morgonen vill säga vilket jag är riktigt kass på. Men ack i morse var Malin uppe med tuppen om han kliver upp tio?
Gjorde i alla fall bort stallet innan Ante kom på besök. I samma veva kom bror, Frida och barnen. Blev kaffe på baksidan i solen! :D Det varkar sakta men säkert bli sommar ändå.
Efter besöket var det bara att skynda iväg på jobbet. Hade fått en ny tant mendans jag varit borta så det var en del att ta in. Men man är snabbt tillbaka på samma spår igen.

Känner att jag fått lite rätsida på mina problem och jag känner mig något gladare och har mer energi. Det går om man bara vill..
Sen att jag har vänner som verkligen kan peppa mig och få mig på andra tankar är guld värt!
Kommer att ta en dag i taget och inte planera för lång i förväg. Då kanske man slipper bli besviken när man inte har förhöga förväntningar.
Ser framemot morgon dagen. Allt kan hända! ;)

Nu är det dags att vakna!
Förstår inte vad det är jag håller på med. Varför sätter jag mig i situationer som jag vet inte är bra för mig gång på gång. Ett själv-desktruktivt beteende.
Jag vet ju att jag inte gillar mig själv när jag gör som jag gör, jag skadar dessutom min familj och dom jag tycker hemskt mycket om..
Man kan tycka att det bara är att rycka upp sig och ta tag i sitt eget liv men jag är så insnöad på samma spår. När kommer vändingen som får mig att vakna? När jag sitter där ensam och undrar vars mina gamla vänner befinner sig, när det redan är försent?

Mina demoner vaknar ocyh skär i mig, klarar inte av att ta striden. Så mycket enklare att bara flyta bort en stund och glömma. När gryningen kommer och dagsljuset sticker mig i ögonen är den där igen. Ångesten, rädslan bitterheten, känslan av att inte räcka till och saknaden.
Prata visst. Öppna dig. Men om det inte går om allt är instängt långt inne, om man är rädd för att gräva för djupt? Vad kommer jag hitta? Klarar jag av att möta det jag bär på, det som sakta gror och bara blir större dag för dag. Jag är en fegis så lätt att prata om andras problem mitt så kallat  självförsvar. Rikta uppmärksamheten så långt bort från mig själv som möjligt.

Dagen kommer att komma när jag inte orkar hålla upp fasaden. När jag bryter ihop och gråter som ett litet barn. När all smärta under åren tar ut sin rätt. Har jag kvar nån som kan hålla om mig och berätta att allt kommer bli bättre en dag? Eller är det då redan försent, har jag då stött bort dom jag bryr mig om. Troligtvis.

har inget att dela med mig av för tillfället.